En la Casa de Gobierno de Estocolmo se informó acerca del comportamiento del crecimiento de la población mundial. El reporte es muy interesante:Nästa år bor hälften av jordens befolkning i städer. En otrolig och kanske oväntad utveckling, om man betänker att för 200 år sedan levde endast 3-4 procent av jordens befolkning i städer. Befolkningen i världens städer ökar nu med nästan 200 000 personer om dagen. Det motsvarar ett Uppsala om dagen. Många av dessa människor är fattiga och hela 50 procent är hänvisade till slumområden eller så kallade informella bostadsområden. Därmed är städerna i utvecklingsländerna en central arena för vår kamp mot fattigdomen.
Målet för svenskt utvecklingssamarbete är att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Därför arbetar vi för att ständigt uppdatera och förbättra våra kunskaper om urbanisering och dess problem och möjligheter. Denna kunskap integreras i vår utvecklingspolitik. Millenniemålen kan knappast uppnås utan att urbaniseringens utmaningar hanteras.
Urbanisering är en konsekvens av, men också en förutsättning för ekonomisk utveckling. Ofta genereras två tredjedelar av ett lands BNP i städer med en tredjedel av landets befolkning. Men det finns inte någon självklar motsättning mellan urban utveckling och landsbygdsutveckling. Stad och landsbygd är ömsesidigt beroende av varandra på många sätt. Länge har myndigheter tacklat urbanisering genom att försöka förhindra människor från att flytta till städerna och inte erkänna deras rätt att bo där när de väl tagit sig dit.
Denna politik har misslyckats, dels för att urbaniseringsprocessen inte går att stoppa. Städernas attraktionskraft med löften om bättre levnadsvillkor har lockat människor till migration i alla tider. Städerna själva generar större delen av sin egen befolkningstillväxt. En följd av försöken att stoppa migrationsströmmarna till städerna blir att nyinflyttade, fattiga individer, är de mest sårbara. De som löper störst risk att leva sina liv utanför lagens skydd, att arbeta i den informella ekonomin och tvingas bo i slum som saknar grundläggande samhällsservice och ibland till och med rinnande vatten och tillgång till avlopp.
Kvinnor och barn är speciellt utsatta för urbaniseringsprocessens negativa konsekvenser. En snabb tillväxt utan matchande fungerande samhällsstrukturer leder till ökad segregation. I Nairobi, till exempel, är barnadödligheten 39 per 1000 födda i genomsnitt i hela staden. I slumområdet Embakasi är siffran 164 per 1000 födda, det vill säga drygt fyra gånger högre. Nästan två barn av 10 dör före 5 års ålder.
