Páginas vistas en total

viernes, diciembre 30

Linus Meyer que entrevistó a campesinos en Chapare, La Paz y otros sitios asegura que son pocos los que mastican la coca generalmente los más ancianos. la coca como símbolo nacional


Text: Linus Meyer
Publicerad 28 december 2011 6.30 Uppdaterad 28 december 2011 6.37
Världen.
De bolivianska kokaodlarnas ekonomiska beroende av kokan blir allt större. Få växter kan konkurrera med intäkterna från kokan. Samtidigt har många moderna bolivianer slutat med tuggandet.
CHAPARE. Genaro Vidal sitter i skuggan utanför sitt hus i Chapare, ett av Bolivias två stora kokaområden. Han och hans familj hör till de cirka 80 000 familjer i landet som lever på att odla koka.
Utöver kokan odlar de frukten nooni och har en liten damm där de odlar fisk. Men kokan är utan tvekan det viktigaste för privatekonomin. Den är tålig, skördas fyra gånger per år och har ökat i pris med 37 procent bara under det senaste året.
– Om vi inte hade kokan så vet jag inte vad vi skulle göra. Det är inte allt som växer bra här, säger Genaro Vidal.
Själv sitter han bara nu för tiden. Efter en bilolycka för några år sedan är han förlamad i båda benen. Det är mitt på dagen och solen är stekande het.
Bredvid den enkla altanen går hans hustru Enriqueta Rojas omkring bland de skördade, utspridda koka­bladen. Barfota sparkar hon dem upp och ner så att de ska torka i solen. I morgon kommer de att vara torra och kan tas till en av de två marknader i landet där det är lagligt för odlare med licens att sälja sin koka.
– Det vi oroar oss för är att man ska begränsa odlingen, eller till och med förbjuda den, säger Genaro Vidal.
I tusentals år har bolivianerna tuggat sin koka och använt den till te och medi­ciner. Kokabladen är rika på både vitaminer och mineraler och alkaloiderna i bladen lindrar trötthet och hunger.
I La Paz, landets administrativa huvudstad, driver Edgar Quisper en liten butik med kokaprodukter. Schampo mot mjäll, örtmediciner mot hosta, lever- och prostataproblem och högt blodtryck. Krämer mot reumatism och hemorrojder. Nervlugnande drycker. Allt med koka som bas. Och det är inte för inte som butiken ligger vägg i vägg med en av landets två kokamarknader.
– Vi vill visa det stora användningsområde som finns för kokan. Det skulle vara fint om de här produkterna kunde komma ut även till andra länder, det finns mycket som är bra med kokan, säger han.
Än så länge får turisterna dock nöja sig med att testa krämerna på hotellrummet.
Kokan har många fördelar, men det är svårt att bortse från att runt två tredjedelar av kokan beräknas gå till kokaintillverkning. Bara i år har polisen beslagtagit 33 ton kokain.
Dessutom går uppgifterna isär när det gäller hur mycket koka som verkligen används på traditionellt sätt.
För gruvarbetare, jordbruksarbetare och yrkeschaufförer anses bladen vara nödvändiga för att klara det tunga jobbet. Men stadsborna har i allt större utsträckning övergett tuggandet. De flesta vi pratar med i La Paz ger samma bild: det är mest äldre eller folk på landsbygden som tuggar, även om de flesta tar en kopp kokate vid huvudvärk eller magknip.
I ett bostadsområde i utkanten av La Paz sitter två män och två kvinnor lutade mot en mur. Solen har äntligen vågat sig fram efter flera dagar av regn. Det är lördag eftermiddag och i gräset ligger ett par urdruckna jumboflaskor av den nationella ölen Paceña.
För dem är kokan viktig – men inget de använder särskilt ofta.
– Folk här tuggar när det är bröllop eller någon stor fest, inte annars. Själv tuggar jag aldrig, säger Juan Carlos Mamani.
Han är bilmekaniker till vardags, idag helgfin i kavaj.
De fyra lördagsfirarna pratar ändå om vilken koka som är god och inte, enas om att den från området Caranavi är bäst.
Trots att de sällan tuggar koka är symbolen och rätten till kokan minst sagt viktig för bolivianerna. Bara tanken på att kokan skulle förbjudas får det att bubbla av ilska i den lilla gruppen.
Celeste Balda, klädd i traditionella kläder, blir så upprörd att hon inte kan sitta stilla.
Hon far upp och hötter med pekfingret.
– Om Evo Morales tar bort kokan från bolivianerna, då tar vi bort Evo Morales!

miércoles, diciembre 28

en sueco el artículo que sigue del abandono de Bolivia al organismo de NNUU como productor de coca en su pretención de obtener licencia para el akullico


Bolivia tar strid för koka

Text: Maria Sundén Jelmini
Publicerad 28 december 2011 6.30 Uppdaterad 28 december 2011 6.362011-12-28 06:30:00
Världen.
Bolivia, ett av världens tre stora kokain­producerande länder, lämnar FN:s drogkonvention vid årsskiftet. Om inte om­världen godkänner tuggandet av kokablad tänker man stanna utanför.
ULTIMATUM. Det är ett knappt år sedan Bolivias president Evo Morales åkte till FN:s huvudkontor för att övertyga medlemsländerna att koka­bladet inte hörde hemma på FN:s lista över illegala substanser.
Morales krävde att frågan skulle lyftas upp till diskussion för att på sikt få bort kokan från listan – men utan resultat. Flera länder, som Sverige, USA och Storbritannien, sa nej.
Under flera dagar demonstrerade kokaodlare och kokatuggare utanför ländernas ambassader i den administrativa huvudstaden La Paz.
Evo Morales meddelade att Bolivia vid årsskiftet tänker lämna FN:s drogkonvention. Därefter har landet för avsikt att gå med igen – om kokatuggandet godkänns i landet.
Men på FN i La Paz är man orolig för effekterna om landet lämnar drogkonventionen.
– Det här kommer att få effekt på omvärldens syn på Bolivia. Det kan till exempel vara svårt för andra länder att motivera att ge bistånd till ett drogproducerande land som inte godkänt drogkonventionen, säger César Guedes, chef för avdelningen droger och brott.
Om en tredjedel av de 184 länder som är med i drogkonventionen säger nej till att Bolivia återinträder med reservationen att kokatuggande godkänns, kommer landet att som enda drogproducerande land i världen att stå utanför konventionen.
På FN oroar man sig också för vilka följdeffekterna kan bli. Vilka andra länder kommer att ställa ultimatum? Kommer Somalia att kräva att kat-tuggande godkänns?
– Vi gillar inte det här, det är inte olagligt – men det strider mot konventionens andemening. Man kan inte bara godkänna segment av drogkonventionen, säger César Guedes.

Ett års betänketid

Från det att Bolivia lämnar drogkonventionen har FN:s länder tolv månader på sig att säga nej till att kokatuggandet tillåts. Ett uteblivet svar tolkas som att kokatuggandet ska tillåtas. Om en tredjedel eller fler säger nej kommer landet inte tillåtas att återinträda med reservationen att kokatuggandet tillåts.
Enligt FN odlas cirka 31 000 hektar koka i landet per år, mer än dubbelt så mycket som år 2000. Men ökningen har planat ut för första gången på tio år.
Fram till mitten av december hade drygt 10 000 hektar kokabuskar ryckts upp under 2011, enligt narkotikapolisen.
12 000 hektar har regeringen tidigare sagt skulle täcka det traditionella inhemska behovet. Detta vill man öka till 20 000 hektar. Varje familj får odla upp 1 600 kvadratmeter.

sábado, diciembre 10

1.400 invitados en el banquete de gala, en el Palacio del Ayuntamiento de Estocolmo.
Brillante la ceremonia con una representación teatral simplemente deslumbrante.
Ver a la derecha, al final de nuestros blog....Press Rum (Sala de Prensa) todos los detalles.





el premio nobel de Literatura Thomas Transtromer en silla de ruedas, con problemas de locución y persiste en el arte de escribir y de crear poesía...
momento conmovedor cuando el Rey entrega a Thomas en su silla de ruedas.
Tranströmer es un poeta que a pesar de su inmovilidad ha continuado escribiendo.

miércoles, diciembre 7

todo a punto Fiesta de Lucía y entrega del Nobel


La Lucía, 13 de diciembre

by Agneta Lilja, Södertörn University College
El origen de la Lucía puede retrotraerse tanto a la santa mártir, que murió en Sicilia en el 304, como a la Lucía que fue la primera mujer de Adán. Esta tenía vínculos con el diablo, y sus hijos se convirtieron en los seres invisibles subterráneos. El nombre de Lucía puede relacionarse asimismo con lux (luz, en latín) y con Lucifer (el diablo). Resulta, pues, difícil aclarar con exactitud el origen de la Lucía, que representa una costumbre resultante de una mezcla de tradiciones.
En el antiguo calendario, la noche de Santa Lucía era la más larga del año. Era una noche peligrosa, en la que se mostraban activos seres sobrenaturales y en la que todos los animales podían hablar. Después de aquella larga noche, había que darles una ración extra de pienso por la mañana. También las personas necesitaban una alimentación extraordinaria, por lo que, aquel día, se debían tomar de siete a nueve sólidos desayunos. El hecho de festejar con tanta abundancia tenía que ver con el comienzo del ayuno navideño por Santa Lucía.
Por Santa Lucía, la matanza y la trilla debían estar terminadas, y los hórreos debían estar llenos de cara a la Navidad. Por eso, en la sociedad agraria, los jóvenes pasaban disfrazados de diablos y cantaban canciones típicas del día, al tiempo que mendigaban comida y aguardiente por la noche.
La Lucía vestida de blanco hizo su aparición por primera vez en el entorno de casas solariegas de la Suecia occidental, en 1764. Sin embargo, no fue hasta ya entrado el siglo XX cuando tal costumbre se popularizó, en especial por medio de las escuelas y otras asociaciones populares. La antigua celebración con los jovenes disfrazados de diablos perdió su importancia con la migración de la gente a las ciudades, donde la Lucía con túnica blanca y su séquito de damas de honor y “niños de la estrella” que entonaban canciones, fueron considerados como una celebración más presentable y controlada que las bromas desenfadadas de los jóvenes. En 1927 fue elegida la primera Lucía de Estocolmo. La costumbre de que la Lucía vaya sirviendo café y bollos data de la década de 1880, aunque los bollos de Lucía se retrotraen a tiempos muy anteriores.

sábado, noviembre 5

Välkommen till Sveriges trevligaste storstad!
Göteborgs läge mitt i Skandinaviens hetaste industriregion och befolkningstätaste område gör stan till ett strategiskt val för mässor, konferenser och andra arrangemang.
Göteborg är laddat med positiva trivselvärden. Stan är både storslagen och småskalig på en och samma gång. Svenska folket har röstat fram Göteborg som Sveriges trevligaste storstad. Ett växande antal internationella besökare instämmer till fullo.
Göteborg erbjuder mängder av läckra restauranger, ombonade pubar, fyndrik shopping, teatrar, museer och evenemang för alla smaker.
Den avslappnade och vänliga stämningen får du på köpet. Liksom det faktum att allt kul som finns i centrala Göteborg ligger på bekvämt promenadavstånd från Svenska Mässan!

Spännande grannar till Svenska Mässan

Flera sevärdheter och attraktioner precis vid Svenska Mässan.

sábado, octubre 29



Nuestra Madre la Iglesia (Publicación solicitada de un art. de 2008)




Perdí a mi madre a los tres años de edad. Cuando bordeaba los seis o los siete mi padre que debía viajar a menudo fuera de Potosí, solía dejarme interno con las monjas del Hospicio, (Congregación de las Hijas de Santa Ana) que me enseñaron a rezar, a cantar, a convivir con otros niños pobres y minusválidos, "los cieguitos de San Roque" de quienes aprendí el quechua que jamás lo he olvidado a pesar de mis largas ausencias de la Patria y el redoble del tambor, las tonadas populares las guaranias y taquiraris. Al morir mi progenitor fui internado en el colegio Don Bosco de Sucre donde permanecí seis hermosos años profundizando mi fe religiosa que me serviría tanto para el trabajo que me esperaba junto a los misioneros Oblatos de María Inmaculada en Radio Pío XII de Siglo XX y en general para el ejercicio del periodismo. Mi ya larga existencia próxima a los 70, ha transcurrido pegada a las instituciones de nuestra Madre la Santa Iglesia a la cual todos los cristianos prometemos fidelidad y obediencia el día de nues tro bautismo.

La introducción personalizada contra mi costumbre profesional, explica el dolor profundo que experimento cuando se ataca a la Iglesia, a sus pastores, y se pone en duda el enorme aporte de su contribución incluso material para el nacimiento y conservación de la República. ¿Quién no conoce al menos un sacerdote ligado a la vida personal de cada uno de los bolivianos, que sea un testimonio de la Fe, del Amor, de la Solidaridad con el prójimo sin otro interés que el respeto por nuestras personas? ¡Hacia dónde miremos están los testimonios del Amor de Dios que se expresa en el trabajo de sus discípulos que no son sólo los obispos y sacerdotes, sino los cristianos que viven una vida normal, silenciosa, recogidos en la oración y el cumplimiento de sus deberes, que hacen de los Mandamientos su guía y su norma! De allí que los insultos, las blasfemias e imprecaciones, las ofensas que se profieren al Cardenal Terrazas a quién me precio de conocer desde cuando concurrió delegado por Vallegrande al Segundo Congreso Nacional de Estudiantes de Secundaria (1955) que tuvo lugar precisamente en aquella hospitalaria ciudad de grata recordación, a los Obispos y sacerdotes, a la Iglesia. Ofensas proferidas a veces en tono sarcástico por el mismísimo Jefe de Gobierno, para quien al parecer nadie merece respeto ni consideración, por ministros de estado, voceros, y ahora también por el Prefecto que ocupa accidentalmente el cargo. 

De todos los ataques el que más duele proviene de un ex sacerdote, nada menos que de la virtuosísima orden de San Ignacio de Loyola, apóstata de su fe y de su ministerio que por congraciarse con quienes le dispensaron el cargo que ostenta no duda en sumarse al coro de quienes van poniendo en entredicho el accionar de la Iglesia en la historia de Bolivia y están molestos porque como antes, hoy mismo, la Iglesia como lo hiciera Juan el Bautista con Herodes les descubre sus dobleces, y los desenmascara ante el pueblo y más tarde lo seguirá haciendo porque "los cielos y la tierra pasarán, pero mis palabras no pasarán" en cumplimiento de aquella promesa "estaré con ustedes hasta la consumación de los siglos" y la palabra divina empeñada a Pedro "todo lo que ates en la tierra será atado en el cielo... y todo lo que desates, será desatado" que nos muestran con la claridad del sol que la Iglesia es la misma de ayer, de hoy y de mañana. 

Duele y ofende el menosprecio que se tiene por el rol de la Iglesia católica, el afán de descalificarla y reducirla, tratando de restar importancia y trascendencia a su accionar dentro y fuera de Bolivia, esta vez por el informe prestado al Santo Padre en la visita ad-límina que realizan a Roma los obispos de todo el mundo cada cinco años, para reunirse con el Pastor y pasar revista a su trabajo apostólico. Esperaban quizá que se les echara flores, se disimulara la pésima administración que viene realizando el equipo de gobierno, olvidando sus promesas electorales y envanecido de poder, a título de un cambio que no se puede ver y que se está traduciendo en el recorte de las libertades, la inseguridad ciudadana, la pérdida de la institucionalidad de la Justicia. 

La Iglesia no puede mentir, menos aún sentir temor frente a la verdad, de modo que sí los que detentan el poder, bien pueden contar con que jamás la tendrán de cómplice de sus traiciones al pueblo, de socapadora de sus atrocidades, de silenciar su voz de denuncia y de prevención. Por lo demás, los ejemplos históricos de lo sucedido con caudillos, líderes, tiranos que quisieron acallarla nos muestra su derrota, la de Napoleón, de Hitler, de Perón todos sepultados por el olvido y la ignominia no obstante el colosal esfuerzo por cambiar el curso de los hechos que sus seguidores trataron de obtener mientras que el catolicismo sigue su marcha. 

Estemos entonces preparados para nuevos atropellos, cada vez más furibundos e irracionales contra la Iglesia Nuestra Madre, que terminará por acoger en su seno a todos sus hijos, perdonando a los que la ofenden y brindándole su protección a los que perseveran.

sábado, octubre 15

Jag tror på Gud och hans Kyrka
Mauricio Aira



I skymningen i livet när allt var dekanteras och man kan se reflekteras i en spegel eftersom dess existens upptäcker värdet av tron ​​Upptäck försyn i varje skede kommer att ge sin egen, från den plats som valts av Guds plan för biologiska föräldrar gjorde skolan som de första bokstäverna i hans händer en rundtur i den breda och den smala samhällsskikt.
Jag tror på Gud eftersom jag fick nåd inför många, däribland kanske några familjemedlemmar som inte har styrkan att tro. Som vägrar att acceptera Guds vilja att manifestera i varje handling. Kallelse, val av partner är födelsen av barnen som en underbar verk succession inte uppfattas som en omges av många barnbarn och barnbarnsbarn i en familjemiljö som fortfarande är den största välsignelse.
Jag tror på Gud och hans kyrka trots alla prövningar och orättvisor och lidit missgärningar. Tester för att mäta djupet i tron ​​orättvisor som lämnar dig bedövat en, fängslande, utfrysning och sedan tillståndet för barnen, varför Herre, varför det måste vara attackerade en av mina mycket kära döttrar en brottsling som var på väg att ta sitt liv, men sedan ditt Providence skickade en "skyddsängel" som bistått honom som den barmhärtige samariten kallas ambulansen och polisen och hade gått först när offret hittades i goda händer av läkare och sjuksköterskor att genomföra insatser och intensivvård. Så från att brottslig handling att återvinna det liv som vår smärta var inte så intensiv och djup.
Den onda alltifrån ta bort dina grundläggande rättigheter, frihet, arbets-, varu att man måste möta de behov bekvämt. Den onda tar mina föräldrar utan logik dock tillåta återuppbyggnaden av familjens historia 70 år senare och återvinna skrot av skrot genealogiska minne. Efterlevnad tillkännagavs av Jeremia 20,70, "besök dig och uppfylla löftet att föra dem tillbaka till moderlandet" och proklamationen av Juan XXIII "Envar har rätt till fri rörlighet och bosättning inom den politiska gemenskapen vilket är en medborgare. Vår Herre i sin barndom var också en flykting tvingas fly det hat som hade släppt lös och den förföljelse som hade ålagt tyrannen Herodes Jesus och hans familj måste lämna Judéen och ta sin tillflykt i ett främmande land tills tyrannen var död. Mannen ska förnekas den grundläggande rätten att leva och andas i det land där han föddes, där mest omhuldade bevarar minnen från barndomen, gravar av hans förfäder, den kultur som ger andliga identitet, traditioner ger livsglädje och alla mänskliga relationer som understödja och skydda. Johannes Paulus II. 1982/01/31 Rom.
Kedja av lidande och umbäranden att bara tro hjälper dig att glömma, förlåta, att spåra och följa vägen av godhet och mänsklig konstruktion. Jag tror på Gud för att jag har förmågan och sättet vi kommunicerar. Finns inte i skrymslen minne bara för sig själv höjdpunkterna vittnet som fortsätter varje dag. Jag tror på Gud för att jag kan sjunga dess lov välsigna det teckensnitt som gav mig deras vänskap för alltid välsigna de präster som med engagemang, glädje och visdom lärde mig katekesen, jag administrerade sakramenten, inspirerade kristna i mig stolthet att tillhöra denna privilegierade flockas för att se i alla dess Guds försyn fungerar som ett barn, tonåring, vuxen, far och farfar. Här och där på varje plats där jag kunde hålla prästerskapet på torsdag, fredag ​​av passionen och söndagen i den uppståndne bekräftar oss i tron ​​jag tror på hans gudomliga förebud kyrka uthärdar genom århundradena, levande mirakel av Providence som följer den kristna från dopet till extrema smörjelse.
Jag tror på Gud för att jag kan säga tack till mina föräldrar, mina lärare, mina vänner, men mina fiender bara i fall jag har dem. Det är den djupaste och innerlig tacksamhet att vara inspirerade av nådens liv som tron ​​allena kan skänka. Tack för tron. ​​Tack för gåvan att tro på Gud. 

sábado, octubre 8

tres mujeres de color, una presidenta, dos activistas por la Paz reciben el premio


Sirleaf, la «dama de hierro»

Sirleaf, presidenta de Liberia desde 2006 y primera mujer en ocupar una jefatura de Estado en África, es conocida también por haber contribuido a poner fin al conflicto armado en Liberia y a la caída del anterior presidente, Charles Taylor, al que un tribunal internacional juzga por crímenes contra la Humanidad.
El Nobel de la Paz premia a tres defensoras de los derechos de la mujer
AFP
Ellen Johnson-Sirleaf, en 2006
Apodada en su país la «Dama de Hierro», Sirleaf, de 72 años y madre de cuatro hijos, opta a un segundo mandato en las elecciones presidenciales previstas para el próximo martes, día 11. Nacida el 29 de octubre de 1938 en Monrovia, estudio economía en la Universidad estadounidense de Harvard y a comienzos de la década de 1970 ocupó el cargo de secretaria de Estado de Finanzas.
Ya en 1979 fue nombrada ministra de Finanzas en el Gobierno del presidente William Tolbert, cuyo derrocamiento y posterior asesinato, tras el golpe de estado perpetrado el 12 de abril de 1980 por el sargentoSamuel K. Doe, le obligaron a abandonar el país.
Durante su exilio ocupó la vicepresidencia de la oficina regional de África del Citibank, con sede en Nairobi entre 1982 y 1985, para regresar después a su país con el objetivo de presentar su candidatura al Senado. Un discurso público, en el que criticó el régimen militar, le valió una condena de diez años de cárcel, aunque finalmente fue liberada poco después de ingresar en prisión.
Tras diversos cargos como economista en diferentes instituciones, como Naciones Unidas o el Banco Mundial, regresó a su país al finalizar la guerra civil en 1997. Si bien en un principio apoyó el golpe de estado de Charles Taylor contra el general Samuel Doe, más tarde se opuso a su gobierno y se enfrentó a éste en las elecciones de 1997, en las que obtuvo un 10% de los votos. Acusada de traición por Taylor, sufrió un nuevo destierro político.

Gbowee, por la participación de las mujeres

De la activista liberiana Leymah Gbowee, el Comité destacó el hecho de que "movilizara y organizara a las mujeres de todas los grupos étnicos y religiosos a fin de garantizar la participación de la mujer en las elecciones". "Desde entonces ha trabajado por mejorar la influencia de las mujeres en África Occidental y en las situaciones de posguerra", afirmó.
El Nobel de la Paz premia a tres defensoras de los derechos de la mujer
REUTERS
Leymah Gbowee, en 2009
Además del Nobel, Gbowee ha recibido otros premios como el de la Fundación de la Biblioteca de John F. Kennedy al Valor y el Premio de la Fundación Gruber por su defensa de los derechos de la mujer. Fundada en 1822 por los esclavos negros liberados de Estados Unidos, Liberia, de donde son las dos primera galardonadas, ha gozado siempre de una paz frágil debido a las fuertes tensiones étnicas y a la presencia de mercenarios en sus zonas de selva.

Karman, por un Yemen «moderno»

En cuanto a la tercera galardonada, la política yemení Tawakkul Karman, el Comité declaró que, "en las circunstancias más difíciles, tanto antes como durante la 'Primavera Árabe', Karman jugó un papel destacado en la lucha por los derechos de las mujeres y por la democracia y la paz en Yemen".
El Nobel de la Paz premia a tres defensoras de los derechos de la mujer
REUTERS
Tawakkul Karman recibiendo la noticia del premio Nobel
La yemení, que pernocta junto a su hijo y una de sus hijas en una pequeña tienda de campaña, desconocía que era candidata al premio, de lo que se enteró mismo a través de la televisión. Karman ha declarado tras el premio que la noticia supone una alegría para «todos los yemeníes» y ha advertido de que la lucha por «un Yemen democrático y moderno» continuará hasta la conquista de todos los derechos.
Para poner fin al anuncio, el Comité Nobel ha mostrados su deseo de que «el premio a Ellen Johnson-Sirleaf, Leymah Gbowee y Tawakkul Karman ayude a poner fin a la represión de las mujeres, que todavía persiste en muchos países, y a hacer realidad el gran potencial que las mujeres representan para la democracia y la paz», concluyó.
Hasta ahora, sólo 12 mujeres han recibido el Nobel de la Paz en 110 años de historia, siendo la última la ecologista keniana Wangari Maathai (2004), que acaba de morir. El premio será otorgado a los tres ganadores en Oslo el 10 de diciembre, fecha aniversario de la muerte de su fundador, el industrial y filántropo sueco Alfred Nobel. Consiste en una medalla, un diploma y un cheque por 10 millones de coronas suecas (alrededor de un millón de euros) que los tres ganadores compartirán. Texto y fotos gentileza del ABC, Madrid

miércoles, octubre 5

todos los nombres de los sabios galardonados con los NOBEL 2011 los puede ver en la dirección que aparece al lado de Suecia.Sucesos o a la derecha pinchando en Sala de Prensa. (Press Rum) Horas más será dado a conocer jueves 6 de oct. hs. 10.00 en Scandinavia, 5 horas después en Bolivia (15.00 pm) el Nobel de Literatura y viernes desde Oslo el Premio de la Paz.

viernes, septiembre 23

del hermoso blog de Jacqueline Patiño. texto en inglés.


TIPNIS Indigenous March: Courageous Women

A courageous young Bolivian leader
Daniela, leading the support to the TIPNIS March
Facilitator, laborer of transformation from hopes to actions, pacifist, nómade, seriuously committed with science, free person, a questioner, and happy. This is how Daniela Leyton describes herself in her facebook page. She missed saying “courageous”. Our courageous young woman, Daniela, is showing us the path to being the change we want to see, as Gandhi said.
Founder president of Kandire, an environmental organization, when she heard about the highway that divides the Indigenous Territory Isiboro Secure National Park (TIPNIS – Territorio Indígena Parque Nacional Isiboro Secure), she began to lead marches in La Paz, her original city, a thousand miles away from TIPNIS rainforest. So she lead the “night of lights” where she asked young people of La Paz to light a candle and walk at night calling everyone’s attention about TIPNIS. Then she lead the barefoot walk for the TIPNIS, also calling everyone´s attention.
Meanwhile, indigenous mothers with their children, older people, young men and women pertaining to the aboriginal tribes of Yuracare, Chiquitanos, and other small indigenous peoples who dwell in the rainforest were marching and making the leftist establishment mad. They do not understand left or right, they understand LIFE. So, when they see their lives threatened by the colonizing coca leave growers supported by the government, they march to say NO to the dividing highway that will kill them.
Daniela sees her efforts in La Paz make sense, but knows her organization was not founded to be a watcher, but a doer. She leaves her people in La Paz and joins the marching indigenous peoples in their way to La Paz, to meet president Morales, 15 days ago.
Today, September 22nd, the march has been detained in Limoncito, near Yucumo, for over 10 days now. Police has taken away water and food from the march and do not let them pass. The excuse: a group of government supported coca leave growers (coca leaves go to cocaine production), eager to make the road a reality so that they can transport their produce easier, and eager also to produce more coca leaves, as the areas where they grow coca are small already, are blocking the road to La Paz and threaten to physically terminate the indigenous march. And these peasants are known for their violent way of terminating opposition.
Daniela is there. Reporting, helping, walking with them. Here is one of her comments in the facebook page “Friends of TIPNIS” (Amigos del TIPNIS), where she posts the news:
“Sept. 22nd: The cute note???: yesterday I cooked with Nazareth, a woman leader.. every time she sings she moves my heart in an inexplicable form, yesterday… she sang the “Courage” song (see link below) while we were making the food. Today I have touched beautiful necklaces made of wairurus (a local red and black seed used for beauty purposes), I have seen and heard the chiquitano brothers and sisters making them and have one in my neck already… INTERCULTURALITY IS BEAUTIFUL… today I had buñuelos (local fritters) in the CONAMAQ (indigenous from the opposite side of Bolivia, supporting the march) and because of the sun I have taken two cups of chivé (local drink)… at nights in the vigil we hear the tamborita (small local drum) and then the targas (local musical instrument)… we make puppet shows for the kids at night…THE BROTHERHOOD AND PACIFIC STRUGGLE IS IN THE AIR ALL THE TIME.
The original comment in Spanish is:
La nota bonita ??? : ayer he cocinado con Nazareth , mujer dirigente …cada vez que ella canta me conmueve el corazón de una manera inexplicable, ayer …ella ha cantado coraje mientras haciamos la comida….Hoy he tocado collares lindos de wairurus, los he visto y escuchado hacerlos por los hermanos chiquitanos ya tengo uno en el cuello…..LA INTERCULUTURALIDAD ES HERMOSA …hoy he desayunado bunuelos en la CONAMAQ y ante el sol me he tomado dos jarritos de chivé ….en las noches de vigilia se escucha la tambora y luego las tarqas ….les hacemos show de titeres a los niños en las noches…..LA HERMANDAD Y LA LUCHA PACIFICA ESTA EN EL AIRE TODO EL TIEMPO

sábado, septiembre 10

Mördaren, en psykopat, skall möte Rättvisans Herre. Så att han i sanning omvänd kan få inre frid efter att ha bekänt sitt brott och få sitt straff.


Bön om omvändelse för den syndare som försökte döda vår kära i en handling av en fanatisk förlorad psykopat.

 

Herre Gud du som har skapat rättvisan, att belöna de goda och straffa de onda. Du som gav oss genom Mose händer de tio buden, din gudomliga lag. Du som har lärt var och en av oss att varje dag av vårt jordiska liv göra det goda och ta avstånd från det onda. Du som genom din Heliga Församling helgar de kristna som fullgör dina bud och bevarar dem genom din Nåds och kärleks sakrament ända till döden. Vi ber att du hör vår korta och ångestfulla bön som vi i ödmjukhet ber dig.
O Gud. Omvänd mördarens hjärta, som försökte ta livet av vår kära. Öppna hans ögon att förstå så han bekänner sin synd och ångrar det onda han begått och ber om förlåtelse. Tillåt inte o Herre att ogärningsmannen fortsätter att så omkring sig det onda och upprepar sina hemska brott mot nya oskyldiga offer. Ge oss en fast tro att inte överge din barmhärlighets vägar och så vi förtröstar på din gränslösa godhet och fortsätter hålla fast vid vårt hopp till din Gudomliga Rättvisa!

Autor:  Mauricio Aira
Traducción:  Jean-Erik Mårtensson

sábado, septiembre 3


cómo explicar a los nietos, a los bisnietos nuestra presencia en éste país extraño que sin embargo nos abrió su corazón y nos recibió con calor y generosidad. cómo decirles porqué estamos aquí y no en Bolivia nuestra tierra natal, donde nacimos, donde tenemos partes de nuestras querencias. difícil tarea y hacerlo en pocos minutos, a la sombre del verde acogedor del hogar María y Arturo el hijo mayor, rodeados del cariño y el afecto primero de la familia y luego de los amigos de tantos años siempre leales y querendones, listos a acudir al primer llamado. acudimos a las canciones más populares en la familia de Carlos Gardel y Jorge Negrete entre otros. Aquí las fotos luego vendrá el relato matizado por cada una de las canciones...fotos de Charito, la hija mayor nuestra fotógrafa oficial

Posted by Picasa

viernes, septiembre 2

visitantes de Escandinavia. un buen resumen de Bolivia en busca de paz y tranquilidad que no llegan


Para empezar, conviene recordar que Bolivia, desde su fundación en 1825 hasta la fecha, nunca fue un país tranquilo.  A los primeros gobiernos sucedió una ola de dictaduras militares, que fueron cortadas por liberales y republicanos que, de todos modos, no pudieron afirmar totalmente la democracia basada en la paz y el orden, porque seguían vigentes las causas estructurales que  lo impedían.  

El MNR, entre 1952 y 1964, hizo una Revolución que apuntaba a consolidar el Estado nacional, pero tampoco pudo escurrirle el bulto a las arremetidas desde diversos sectores de la sociedad boliviana, hasta que finalmente un golpe militar, en 1964, lo sacó del poder  político.
En 1982 se cerró el ciclo de las nuevas dictaduras militares y la democracia imperó sin mayores contratiempos hasta principios de este siglo, en el marco de una serie de concertaciones político-partidarias para fines de gobernabilidad, frecuentemente descalificadas y  etiquetadas de simples repartijas de  espacios de poder. 
Con el ascenso del indígena Evo Morales y el Movimiento al Socialismo (MAS), tanto en una buena parte de la población boliviana como en  la de muchos países del exterior, fueron particularmente fuertes las expectativas de un futuro mejor, de un destino diferente. No hace mucho tiempo, para el vicepresidente Álvaro García Linera, Bolivia ingresaba a una “época de oro” en la cual quedarían resueltas las grandes contradicciones, tras de lo cual en el ‘Estado Plurinacional’ todo sería poco menos que un paraíso en materia social y política.
Sucedió al revés.  Lo que hoy vivimos nos anticipa más bien un futuro mediato de infierno. Los  conflictos estallan por todas las latitudes geográficas del territorio nacional. El más grave de todos ellos lo representa la marcha de los  indígenas del Tipnis hacia La Paz,  porque conlleva la posibilidad de graves enfrentamientos con comunidades que parecen ser activadas por el Gobierno para que contengan la protesta antes de su arribo a la sede del poder. 
Por otra parte, Oruro y Potosí se hacen fintas por cuestiones de tipo limítrofe. Esta disputa puede extenderse a las comunidades rurales de ambos departamentos con imprevisibles resultados.
Simultáneamente, se arremolinan contra el Gobierno y a favor  de los marchistas varias comunidades indígenas del oriente que bloquean carreteras. Agrega lo suyo a tan convulso ambiente nacional el auge del narcotráfico y su sangriento rastro en asesinatos que parecen ajustarse al modelo de los cárteles de la droga del norte mexicano, amén de una permanente sensación de inseguridad ciudadana que tiene a los bolivianos viviendo en ascuas.
Semejante panorama mantiene abierta desde hace tiempo una interrogante: ¿cuándo tendrá sosiego este pobre país digno de mejor suerte? (Editorial de la fecha de El Deber, SC Bolivia)


miércoles, agosto 24


Han hade slagits mot Gaddafis armé i de libyska bergen och fick sin revansch när högkvarteret intogs.
Den snart inte så okände soldaten intervjuades i Sky – iklädd Gaddafis hatt som fanns i diktatorns sovrum.
När Gaddafis högkvarter Bab al-Azizya intogs av rebellstyrkor satte man snabbt igång att söka igenom det stora området efter diktatorn.
Men man gjorde också allt för att snabbt få bort spåren från Gaddafi och hans söner. Statyer förstördes och vapenförråd länsades.

Fynd i sovrum

En ung soldat som intervjuades i livesändning hos Sky uppgav att han hittade självaste Muammar Gaddafis hatt – i diktatorns sovrum.
– Jag gick in i sovrummet och hittade den. Jag ska ge den till min pappa, för han har lidit mycket under Gaddafi, säger soldaten till Sky.
Förutom hatten hittade han diktatorns spira där huvudet föreställer en elefant, och ett enormt guldhalsband i diktatorns hem.
Han berättade även att han slagits mot Gaddafis styrkor och nu hoppades att folkets kan enas och bygga upp landet igen.
– Jag är säker på att vi libyer kommer att överaska världen. Vi vill göra någonting bra av det här.

Vill försonas

Att det fortfarande finns en stor del av landets befolkning som stött Gaddafis regim tror soldaten också, men hoppas att de kan försonas.
– Det var säkert 10-15 procent som stödde honom. De hade fel, de hade ett tankesätt som var fel. Men jag är säker på att de kommer att ändra sig och skaka våra händer i morgon, säger han till Sky News.
Hatten som han hittade hos Gaddafi skulle soldaten ge till sin pappa, som lidit mycket under diktatorn.

sábado, agosto 6

Londres está que arde. vehículos de transporte público han sido incendiados según Aftonbladet que ilustra así:


Upplopp på gatorna i förorten Tottenham

Kravaller har utbrutit i norra London.
Två polisbilar och en buss har satts i brand – då uppåt 300 människor protesterade emot att polisen tidigare sköt ihjäl en ung pappa.
Oroligheterna började i stadsdelen Tottenham, i norra London, under lördagskvällen.
Ett hundratal människor hade samlats utanför polisstation i stadsdelen för att demonstrera emot att polisen i torsdags, efter en incident, sköt ihjäl en ung fyrbarnspappa, uppger Sky News

sábado, julio 23

Anders el criminal preparó su maldad durante 80 días. describió paso por paso sus malas acciones y las publicó en internet. Aftonbladet (La hoja de la tarde) el más grande diario de Suecia tuvo acceso a gran parte de la documentación que proveyó la policia. 1.500 página de lo que llamó Manifiesto, cuyo contenido no es aún conocido, había enviado el malhechor a las autoridades. Fabricó la bomba y la armó para causar el mayor daño posible, lo que sin embargo no sucedió. Salen a flote también los detalles de la masacre contra los niños (estudiantes entre 13 y 15 años) reunidos en un campamento vacacional de los socialdemócrtas. Colocó sus propias fotos como éstas donde aparece totalmente armado. La crónica aparece en la edición digital del diario citado de Estocolmo.

Måndag 18 juli: Den inre laddningen är komplett. Har lastat in allt i varubilen.
Inlägget kommer från den misstänkte attentatsmannen Anders Behring Breiviks dagbok.
Fyra dagar senare hade han mördat 92 människor.
– Jag ser på mig själv som en tillbakalutad typ. Jag är tolerant på de flesta områden, skriver han.
Breivik skriver också att han har jobbat extremt hårt de senaste dagarna, och känner sig utsliten. Han har behövt 80 dagar för att förbereda bomberna.
Bara timmar innan han genomförde gårdagens attentat skickade Anders Behring Breivik ett manifest, ett nästan 1 500 sidor lång dokument, till flera högerpolitiker, skriver flera norska medier. Det stora dokumentet ska också ha publicerats på internet, tillsammans med en video.

Har material för 20 bomber

Breivik går detaljerat igenom hur man skaffar material till sprängämnen. Han beskriver hur han startar företaget Geofarm för att kunna komma över konstgödsel – sedan går han i detalj igenom hur det går till att göra bomber med hjälp av det.
För att köpa automatvapen och en Glock planerar han en resa till Tjeckien, men väl där ångrar han sig och bestämmer sig för att i stället skaffa vapen på laglig väg hemma i Norge.
Breivik har också skrivit om sina möjligheter att få tag på atomvapen och det biologiska vapnet mjältbrand.
– Det borde inte vara så svårt att antingen köpa mjältbrand på svarta marknaden, eller lokalisera ett förorenad område/begravningsplats på någon av världens kontinenter eftersom det finns miljontals (som alla innehåller vilande sporer), skriver Breivik

Genomförde testsprängning

Läsarna kan dag för dag följa processen som ledde fram till fredagens blodbad.
Bland annat skriver Breivik om hur han beställer kemikalier, och att han har material för att tillverka 20 bomber. Under tillverkningen täckte han alla fönster och arbetade under flera nätter.
I mitten av juni genomförde han en testsprängning på en ödslig plats med sina hemmatillverkade sprängämnen.
– Jag tände stubinen, gick utom räckhåll och väntade. Det var förmodligen de längsta tio sekunderna jag någonsin har utstått… BOOM! Detonationen lyckades!

Skickades till politiker

Det stora dokumentet skickades till flera politiker bara en timma innan bomben smällde i centrala Oslo.
– Jag vet inte varför jag fick ett sådant meddelande. Det är chockerande, säger Terhi Kiemunki i det finska partiet Sannfinnländarna till nyhetssajten Iltalehti.
Det sista inlägget i dagboken gjorde i fredags. Klockan 12.51 skrev Breivik.
–Jag tror att det här blir mitt sista inlägg.
Poliskällor bekräftar för norska TV2 att Breivik har publicerat materialet på nätet.