Páginas vistas en total

viernes, diciembre 30

Linus Meyer que entrevistó a campesinos en Chapare, La Paz y otros sitios asegura que son pocos los que mastican la coca generalmente los más ancianos. la coca como símbolo nacional


Text: Linus Meyer
Publicerad 28 december 2011 6.30 Uppdaterad 28 december 2011 6.37
Världen.
De bolivianska kokaodlarnas ekonomiska beroende av kokan blir allt större. Få växter kan konkurrera med intäkterna från kokan. Samtidigt har många moderna bolivianer slutat med tuggandet.
CHAPARE. Genaro Vidal sitter i skuggan utanför sitt hus i Chapare, ett av Bolivias två stora kokaområden. Han och hans familj hör till de cirka 80 000 familjer i landet som lever på att odla koka.
Utöver kokan odlar de frukten nooni och har en liten damm där de odlar fisk. Men kokan är utan tvekan det viktigaste för privatekonomin. Den är tålig, skördas fyra gånger per år och har ökat i pris med 37 procent bara under det senaste året.
– Om vi inte hade kokan så vet jag inte vad vi skulle göra. Det är inte allt som växer bra här, säger Genaro Vidal.
Själv sitter han bara nu för tiden. Efter en bilolycka för några år sedan är han förlamad i båda benen. Det är mitt på dagen och solen är stekande het.
Bredvid den enkla altanen går hans hustru Enriqueta Rojas omkring bland de skördade, utspridda koka­bladen. Barfota sparkar hon dem upp och ner så att de ska torka i solen. I morgon kommer de att vara torra och kan tas till en av de två marknader i landet där det är lagligt för odlare med licens att sälja sin koka.
– Det vi oroar oss för är att man ska begränsa odlingen, eller till och med förbjuda den, säger Genaro Vidal.
I tusentals år har bolivianerna tuggat sin koka och använt den till te och medi­ciner. Kokabladen är rika på både vitaminer och mineraler och alkaloiderna i bladen lindrar trötthet och hunger.
I La Paz, landets administrativa huvudstad, driver Edgar Quisper en liten butik med kokaprodukter. Schampo mot mjäll, örtmediciner mot hosta, lever- och prostataproblem och högt blodtryck. Krämer mot reumatism och hemorrojder. Nervlugnande drycker. Allt med koka som bas. Och det är inte för inte som butiken ligger vägg i vägg med en av landets två kokamarknader.
– Vi vill visa det stora användningsområde som finns för kokan. Det skulle vara fint om de här produkterna kunde komma ut även till andra länder, det finns mycket som är bra med kokan, säger han.
Än så länge får turisterna dock nöja sig med att testa krämerna på hotellrummet.
Kokan har många fördelar, men det är svårt att bortse från att runt två tredjedelar av kokan beräknas gå till kokaintillverkning. Bara i år har polisen beslagtagit 33 ton kokain.
Dessutom går uppgifterna isär när det gäller hur mycket koka som verkligen används på traditionellt sätt.
För gruvarbetare, jordbruksarbetare och yrkeschaufförer anses bladen vara nödvändiga för att klara det tunga jobbet. Men stadsborna har i allt större utsträckning övergett tuggandet. De flesta vi pratar med i La Paz ger samma bild: det är mest äldre eller folk på landsbygden som tuggar, även om de flesta tar en kopp kokate vid huvudvärk eller magknip.
I ett bostadsområde i utkanten av La Paz sitter två män och två kvinnor lutade mot en mur. Solen har äntligen vågat sig fram efter flera dagar av regn. Det är lördag eftermiddag och i gräset ligger ett par urdruckna jumboflaskor av den nationella ölen Paceña.
För dem är kokan viktig – men inget de använder särskilt ofta.
– Folk här tuggar när det är bröllop eller någon stor fest, inte annars. Själv tuggar jag aldrig, säger Juan Carlos Mamani.
Han är bilmekaniker till vardags, idag helgfin i kavaj.
De fyra lördagsfirarna pratar ändå om vilken koka som är god och inte, enas om att den från området Caranavi är bäst.
Trots att de sällan tuggar koka är symbolen och rätten till kokan minst sagt viktig för bolivianerna. Bara tanken på att kokan skulle förbjudas får det att bubbla av ilska i den lilla gruppen.
Celeste Balda, klädd i traditionella kläder, blir så upprörd att hon inte kan sitta stilla.
Hon far upp och hötter med pekfingret.
– Om Evo Morales tar bort kokan från bolivianerna, då tar vi bort Evo Morales!

miércoles, diciembre 28

en sueco el artículo que sigue del abandono de Bolivia al organismo de NNUU como productor de coca en su pretención de obtener licencia para el akullico


Bolivia tar strid för koka

Text: Maria Sundén Jelmini
Publicerad 28 december 2011 6.30 Uppdaterad 28 december 2011 6.362011-12-28 06:30:00
Världen.
Bolivia, ett av världens tre stora kokain­producerande länder, lämnar FN:s drogkonvention vid årsskiftet. Om inte om­världen godkänner tuggandet av kokablad tänker man stanna utanför.
ULTIMATUM. Det är ett knappt år sedan Bolivias president Evo Morales åkte till FN:s huvudkontor för att övertyga medlemsländerna att koka­bladet inte hörde hemma på FN:s lista över illegala substanser.
Morales krävde att frågan skulle lyftas upp till diskussion för att på sikt få bort kokan från listan – men utan resultat. Flera länder, som Sverige, USA och Storbritannien, sa nej.
Under flera dagar demonstrerade kokaodlare och kokatuggare utanför ländernas ambassader i den administrativa huvudstaden La Paz.
Evo Morales meddelade att Bolivia vid årsskiftet tänker lämna FN:s drogkonvention. Därefter har landet för avsikt att gå med igen – om kokatuggandet godkänns i landet.
Men på FN i La Paz är man orolig för effekterna om landet lämnar drogkonventionen.
– Det här kommer att få effekt på omvärldens syn på Bolivia. Det kan till exempel vara svårt för andra länder att motivera att ge bistånd till ett drogproducerande land som inte godkänt drogkonventionen, säger César Guedes, chef för avdelningen droger och brott.
Om en tredjedel av de 184 länder som är med i drogkonventionen säger nej till att Bolivia återinträder med reservationen att kokatuggande godkänns, kommer landet att som enda drogproducerande land i världen att stå utanför konventionen.
På FN oroar man sig också för vilka följdeffekterna kan bli. Vilka andra länder kommer att ställa ultimatum? Kommer Somalia att kräva att kat-tuggande godkänns?
– Vi gillar inte det här, det är inte olagligt – men det strider mot konventionens andemening. Man kan inte bara godkänna segment av drogkonventionen, säger César Guedes.

Ett års betänketid

Från det att Bolivia lämnar drogkonventionen har FN:s länder tolv månader på sig att säga nej till att kokatuggandet tillåts. Ett uteblivet svar tolkas som att kokatuggandet ska tillåtas. Om en tredjedel eller fler säger nej kommer landet inte tillåtas att återinträda med reservationen att kokatuggandet tillåts.
Enligt FN odlas cirka 31 000 hektar koka i landet per år, mer än dubbelt så mycket som år 2000. Men ökningen har planat ut för första gången på tio år.
Fram till mitten av december hade drygt 10 000 hektar kokabuskar ryckts upp under 2011, enligt narkotikapolisen.
12 000 hektar har regeringen tidigare sagt skulle täcka det traditionella inhemska behovet. Detta vill man öka till 20 000 hektar. Varje familj får odla upp 1 600 kvadratmeter.

sábado, diciembre 10

1.400 invitados en el banquete de gala, en el Palacio del Ayuntamiento de Estocolmo.
Brillante la ceremonia con una representación teatral simplemente deslumbrante.
Ver a la derecha, al final de nuestros blog....Press Rum (Sala de Prensa) todos los detalles.





el premio nobel de Literatura Thomas Transtromer en silla de ruedas, con problemas de locución y persiste en el arte de escribir y de crear poesía...
momento conmovedor cuando el Rey entrega a Thomas en su silla de ruedas.
Tranströmer es un poeta que a pesar de su inmovilidad ha continuado escribiendo.

miércoles, diciembre 7

todo a punto Fiesta de Lucía y entrega del Nobel


La Lucía, 13 de diciembre

by Agneta Lilja, Södertörn University College
El origen de la Lucía puede retrotraerse tanto a la santa mártir, que murió en Sicilia en el 304, como a la Lucía que fue la primera mujer de Adán. Esta tenía vínculos con el diablo, y sus hijos se convirtieron en los seres invisibles subterráneos. El nombre de Lucía puede relacionarse asimismo con lux (luz, en latín) y con Lucifer (el diablo). Resulta, pues, difícil aclarar con exactitud el origen de la Lucía, que representa una costumbre resultante de una mezcla de tradiciones.
En el antiguo calendario, la noche de Santa Lucía era la más larga del año. Era una noche peligrosa, en la que se mostraban activos seres sobrenaturales y en la que todos los animales podían hablar. Después de aquella larga noche, había que darles una ración extra de pienso por la mañana. También las personas necesitaban una alimentación extraordinaria, por lo que, aquel día, se debían tomar de siete a nueve sólidos desayunos. El hecho de festejar con tanta abundancia tenía que ver con el comienzo del ayuno navideño por Santa Lucía.
Por Santa Lucía, la matanza y la trilla debían estar terminadas, y los hórreos debían estar llenos de cara a la Navidad. Por eso, en la sociedad agraria, los jóvenes pasaban disfrazados de diablos y cantaban canciones típicas del día, al tiempo que mendigaban comida y aguardiente por la noche.
La Lucía vestida de blanco hizo su aparición por primera vez en el entorno de casas solariegas de la Suecia occidental, en 1764. Sin embargo, no fue hasta ya entrado el siglo XX cuando tal costumbre se popularizó, en especial por medio de las escuelas y otras asociaciones populares. La antigua celebración con los jovenes disfrazados de diablos perdió su importancia con la migración de la gente a las ciudades, donde la Lucía con túnica blanca y su séquito de damas de honor y “niños de la estrella” que entonaban canciones, fueron considerados como una celebración más presentable y controlada que las bromas desenfadadas de los jóvenes. En 1927 fue elegida la primera Lucía de Estocolmo. La costumbre de que la Lucía vaya sirviendo café y bollos data de la década de 1880, aunque los bollos de Lucía se retrotraen a tiempos muy anteriores.