Páginas vistas en total

viernes, mayo 28


Magdalena se exilia voluntariamente después del matri de su hermana

La benjamina de los Reyes de Suecia, tercera en el orden sucesorio, ha anulado todos los compromisos contraídos en este país, que eran muchos, y dejará Suecia tras la boda en junio de su hermana y Heredera del Trono, Victoria.

La inesperada ruptura con su prometido, el infiel Jonas Bergström, al que no ha dirigido la palabra desde que le devolvió el anillo de pedida, los desesperados intentos de éste por verla y «dejar las cosas como estaban», el intenso seguimiento sobre lo occurido de los medios de Información y el caos emocional y protocolario que ha sufrido la Princesa de la amable sonrisa y ojos color zafiro, han sido demasiado.

Ahora acaba de anunciarse que Su Alteza Real Magdalena, ha decidido de acuerdo con su augusto padre fijar su residencia fuera de Suecia. No se han dado detalles sobre que país o ciudad ha preferido Magdalena para vivir la próxima etapa de su vida, pero todo apunta a Nueva York. ¡Ójala la Princesa encuentre allí algún "Kennedy", digno de su persona!

Antes de poner en marcha su voluntario exilio, "Len" (así la llaman los íntimos) ofrecerá una cena «P.P.C.», Pour Prendre Congé, es decir, para despedirse de todos sus amigos.

La noticia ha causado consternación en Suecia que pierde de momento, esperemos que no sea para mucho tiempo, una de las joyas de la Corona.

miércoles, mayo 5

Vi vet hur förödande dessa handlingar är för offren. De utsatta förlorar ofta både tilltron till människor och tron på Gud. Många berättar att de inte tagits på allvar och att kyrkliga myndigheter försökt tysta ner vad som hänt. Detta slår nu tillbaka med full kraft. Det är välgörande att sanningen nu kommer i dagen.

Det är särskilt upprörande att präster, till vilka människor anförtror sitt innersta, gör sig skyldiga till sådana illgärningar. Att dessa förfärliga fenomen inte är begränsade bara till Katolska kyrkan eller religionens värld är ingen ursäkt.

Katolska kyrkan har ofta hanterat dessa tragiska händelser på ett dåligt sätt. I många fall har förövarna flyttats till andra församlingar och satts i terapi i hopp om botande. Vi vet numera att dessa beteenden är svårbehandlade.

Sedan ett tiotal år gäller i Katolska kyrkan världen över striktare regler och nolltolerans. Alla anmälningar mot präster går till polisen och dessutom till Vatikanen för en kyrklig utredning. Mellan 2001–2010 behandlade Vatikanen 3000 anmälningar (0,7 procent av världens katolska präster). Nittio procent av offren är i tonåren, de övriga är yngre. Sextio procent av offren är pojkar. Det avgörande är att gå till botten med det som skett för att hindra att det sker igen, och, allra viktigast, att ge offren upprättelse. Med tanke på möjliga falskanklagelser måste också prästernas rättssäkerhet garanteras.

Vårt stift antog 2004 en beredskapsplan mot sexuella övergrepp på barn och ungdomar. Bland annat har alla anställda gått en kurs. Anklagelser om övergrepp ska anmälas till polis och sociala myndigheter, samt till stiftsledningen, i förekommande fall via en kvinnlig kontaktperson, som kontrollerar att polisanmälan sker. Under utredningstiden avstängs den anmälde från tjänsteutövning. Även om brottet är preskriberat enligt civil lag görs en kyrklig utredning.

I mitt stift, som territoriellt omfattar hela Sverige, har till dags dato inkommit tre, ännu outredda, anmälningar om övergrepp som skall ha skett sedan 1940- talet. I ett av dessa är prästen fortfarande i livet men har inte haft tjänst i stiftet sedan 1995.

Själv har jag råkat in i ett dilemma, därför att jag haft en själavårdskontakt med modern (nu avliden) till en kvinna som anmält att hon blivit offer för övergrepp. Jag har därför svårt att uttala mig om just det fallet på grund av tystnadsplikten. Men det smärtar mig djupt att jag inte förstod att kvinnan ifråga ville att jag skulle gå vidare med saken, när hon i ett samtal med mig berättade att hon utsatts för övergrepp.

En utredning får visa om jag har agerat fel i detta fall. På så sätt får vi bringa klarhet i var gränsen går mellan själavård under tystnadsplikt och annan information utifrån vilken man kan agera. Jag tar på mig det fulla ansvaret för det inträffade.

För att garantera en grundlig och opartisk genomlysning har jag bland annat bett Bris och regeringen att utse personer till ett insynsråd, som kan granska vårt sätt att utreda dessa fall. När utredningen är klar kommer Vatikanen att avgöra om den pensionerade präst som ännu är i livet ska avsättas från prästämbetet.

Vi måste ödmjukt rannsaka oss när det gäller den kritik som framförts mot kyrkan på en rad punkter. Många har pekat på celibatet som en orsak, samtidigt som vi vet att de allra flesta övergrepp begås av personer som inte avlagt celibatlöfte. Celibatet är en Guds gåva till kyrkan, samtidigt krävs en hög grad av mänsklig och psykologisk mognad för att kunna leva det. I vårt stift är vi mycket noga vid antagandet av prästkandidater; de måste bland annat samtala med psykologer som gör en bedömning av dem.

I katolska kyrkan i Sverige ska vi nu göra allt vi kan för att utreda det som har skett, och för att de skyldiga ska ställas till svars.

Om det finns fler offer som drabbats av dessa ohyggliga brott, vädjar jag till er att kontakta oss och berätta. Det är vår enda chans att få veta omfattningen av vad som hänt. Mitt löfte till er är att vi kommer ta er på allvar, lyssna på er och göra vad vi kan för att ni ska få upprättelse.

Avslutningsvis vill jag återigen å katolska kyrkans vägnar som biskop i Sverige, be alla som farit illa, när de sökt kyrkans stöd och omvårdnad, om förlåtelse.

ANDERS ARBORELIUS

biskop Stockholms katolska stift