Hur kan biståndet göra mest möjliga nytta i en värld där klimatet förändras? Hur kan utvecklingsländernas kapacitet att hantera stora förändringar och katastrofer förstärkas? För att besvara dessa frågor tillsatte regeringen år 2007 en Kommission om klimatförändring och utveckling med mig som ordförande. I maj i år presenterades kommissionens slutrapport med rekommendationer för FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon.
Rapporten visar att även om vi lyckas minska utsläppen av växthusgaser krävs att vi alla anpassar oss till ett nytt, föränderligt och osäkert klimat. Ansträngningarna för att minska utsläppen av växthusgaser måste därför kompletteras med åtgärder för att anpassa samhällen, stärka deras motståndskraft och därmed minska sårbarheten till följd av klimatförändringarna.
Rapporten slår också fast att det finns ett nära samband mellan anpassning och att ta fram nya torkresistenta grödor och att bygga vattenbarriärer och utsläppsminskningar. Det står vidare klart att i fattiga och utsatta samhällen hjälper inte klimatsatsningar om medborgarna inte har tillgång till utbildning, rättsäkerhet eller nödvändiga resurser att hantera ett förändrat klimat.
Alliansregeringen har slagit fast att biståndet ska klimatsäkras. I början av sommaren gav regeringen Sida i uppdrag att ta fram en policy för miljö och klimat som ska styra och vägleda berörda departements och myndigheters arbete med miljö- och klimatfrågor inom ramen för Sveriges utvecklingssamarbete.
Sverige genomför redan många insatser runt om i världen. För Bolivia har Sida genom UNICEF initierat ett förebyggande program som lindrar effekterna av de årliga översvämningarna. På motsvarande sätt sker speciella satsningar till exempel i Burkina-Faso, i Kambodja och i Bangladesh. I den nyligen antagna strategin för Irak är miljö och klimat en prioriterad fråga. Likaså avvecklar regeringen det traditionella biståndet till Kina och Indien, till förmån för klimatsatsningar där. I New Dehli placeras också en speciell klimatattaché.
Av Sidas bistånd går närmare 4 procent till direkt vattenrelaterade åtgärder, men mycket mer till insatser inom miljö och klimat. Utöver vårt sedvanliga utvecklingssamarbete har Sverige redan uppmärksammat behovet av akuta insatser genom att avsätta ytterligare 4 miljarder kronor i klimatbistånd under perioden 2009-2012. Målet är främst att bidra till långsiktiga insatser för anpassning till klimatförändringarna i de fattigaste länderna, men också till utvecklingsländernas åtgärder för att begränsa halten av växthusgaser.
I december möts världens länder i Köpenhamn för att, inom ramen för FN:s Klimatkonvention, försöka enas om ett nytt internationellt klimatavtal. Våra krav på världens länder att begränsa utsläppen kommer i en tid då många utvecklingsländer ser sina framsteg gå om intet i finanskrisens spår.
De svenska insatserna kan fungera som viktiga exempel också för andra länder. Jag uppmanar därför också mina kollegor i EU:s medlemsländer att följa Sveriges exempel.
På global nivå måste det till samarbeten och åtaganden för att verkliga resultat skall kunna uppnås.
Världens givare måste uppfylla sina tidigare löften om en biståndsnivå på minst 0,7 procent av BNI. Det är inte bara ett reellt problem för utvecklingsländerna att utlovade pengar inte kommer dem till del, utan även ett problem för givarländerna och andra som vill se konstruktiva internationella överenskommelser. Till det måste mer medel skjutas till från både privat och offentlig finansiering i arbetet med klimatanpassning.
Regeringen har en hög ambition i klimatarbetet. Vad Sverige åstadkommer i utsläppsminskningar påverkar dock bara någon promille av världens utsläpp. Det är bortom Sveriges gränser som klimatförändringarna märks tydligast och slår hårdast. Jag vill att Sverige ska vara ledande både i att genomföra effektiva åtgärder här hemma och i arbetet med att utveckla det internationella samarbetet för att möta klimatutmaningarna.
Gunilla Carlsson
Biståndsminister
