Det nya svarta
När andra kyrkor tappar medlemmar växer den katolska. Vad är det som lockar med en hierarkisk, odemokratisk, kravfylld teologi? Kanske just det.
Mars har sin charm men inte i dag. Solen, mer lysrörblå än eldvarm framåt eftermiddagen, ger ljuset en nådlös ton. Skogarna kring Jesu Moder Marias kloster ser knappt ut att ha överlevt vintern och vattnet bildar ovala dammar kring trädens översvämmade rötter.
Den mäktiga borgen i sandstensgrå betong tornar helt oväntat upp sig i en enorm glänta där vägen gjort en krök. Parkeringen är tom. En av flaggstängerna har blåst omkull i något av det unga årets oväder och vilar i klykan hos ett klent träd. Byggnaden liknar en kriminalanstalt med tv-antennerna utbytta mot kors, och vinden mumlar mot murarna.
Den som råkade vakna upp inne i klostrets kyrka kunde gott tro att stället hörde till en avlägsen koloni i yttre rymden. Det är stramt, rent, avskalat brutalfuturistiskt. Två färger bryter av mot det stengrå: träplankorna högt uppe i taket är målade i turkost, som om himlen ersatts av ett blekt sargassohav, och bänkraderna är mörkt duvblå. I några av betongplattorna är enklast tänkbara korssymboler huggna. Ovanför altaret pryds en sten av ett annat, mer härjat kors, och effekten blir artefaktisk: som om tingesten hämtats från någon uråldrig klosterruin för att skänka gammal helighet åt en ny plats.
Klockan är snart tre och det drar ihop sig till non, eftermiddagens tidebön. En ensam gäst i grön fleecetröja sitter med sänkt huvud några rader fram – hon läser sitt psalmblad och väntar.
Så kommer nunnorna. En och en, fjorton stycken i svarta kåpor som nästan rör vid stengolvet, sveper de små varelserna bestämt och under tystnad fram till sina platser vid högkoret. Vad detta än är kan det inte gärna vara Sverige. Kan dessa tunna väsen i virvlande klädedräkt, dessa fromma läderlappar eller godartade vampyrer, verkligen höra till vår tid? Till vårt land? Men detta är Nådens år 2015, och klostret ligger vid Mariavall i Tomelilla.
