Vistas de página en total

martes, octubre 20

será cierto? será posible que el Gringo, le salga respondón a su Jefecito, que no acepte el descuento de su salario para Evo?

El presidente del Senado, José Alberto Gonzales, no está dispuesto a aportar con un sueldo o más a la campaña por el Sí en el referendo de reforma constitucional, para la reelección del presidente Evo Morales y del vicepresidente Álvaro García Linera
Varios militantes del Movimiento al Socialismo han hecho llamados  públicos a las autoridades electas y a los ministros y viceministros, para que contribuyan económicamente a la campaña para la modificación del artículo 168 de la Constitución Política del Estado.

domingo, octubre 11

Suecia ha amanecido con un sol espléndido para vivir un gran día de celebración. El segundo hijo de la princesa Magdalena de Suecia y Chris O’Neill, el príncipe Nicolás, sexto en la línea de sucesión a la Corona sueca, ha recibido las aguas bautismales este domingo, 11 de octubre, en la capilla del Palacio de Drottningholm, en donde también fue bautizada su hermana mayor, la princesa Leonore. Antes de las 11:00 de la mañana han comenzado a llegar los primeros miembros de la Familia Real, entre ellos, la princesa Magdalena y su marido.


gentileza de HOLA.
suplemento semanal del ABC de Madrid. Edición Internacional.

martes, octubre 6

Nuestro Obispo Arborelius, los líderes de las otras iglesias cristianas incitan a buscar y encontrar la solución para resolver el problema de los menesterosos que piden limosna a la puerta de los tempos y en grandes almacenes. no podemos desviar la vista y hacer como si nada estuviese ocurriendo. no desoir su llamado angustioso.

De sitter i våra gathörn, utanför livsmedelsbutiker och Systembolag. De vädjar om vår uppmärksamhet och vill att vi ska läsa deras textade skyltar som berättar om barnen i hemlandet som måste få mat för dagen och kläder på kroppen, om sjukdom, nöd och elände. Deras svenska ordförråd inskränker sig oftast till hej, hej och tack. Men det är ingen tvekan om vad de önskar av oss – hjälp att överleva för stunden och chans till en bättre framtid för sig själva och för sina familjer.
Vi kan välja att se Aurelia och Costel som i första hand levande exempel på ett samhällsproblem. Då ger de oss en påminnelse om att vi måste hantera tiggerifrågan, utrota en företeelse som ingen vill ha, som tillhör en förgången tid i vårt land och som, om den alls måste existerar någonstans i världen, får göra det på bekvämt avstånd från vår svenska verklighet.
Men vi kan också se Aurelia och Costel som medmänniskor, som individer skapade till Guds avbild med okränkbart människovärde och rätt till ett så drägligt liv som möjligt.
Kan inte vända bort blicken
För oss som företrädare för svensk kristenhet är valet av betraktelsesätt självklart. Aurelia och Costel finns här mitt ibland oss. Hösten 2015 är de dessa mina minsta som Jesus ger oss tydliga direktiv om att ge samma hjälp som om det vore han själv som satt i gathörnet, insvept i en filt, och sträckte fram sin pappersmugg. Vi kan inte vända bort blicken och lägga över ansvaret på någon annan, inte om vi tar uppmaningen från kyrkans och varje kristens Herre på allvar.
Det är av största betydelse att alla goda krafter samverkar i arbetet för politiska och strukturella lösningar på de stora problem som tvingar människor att lämna sina hem och familjer för att försörja sig genom tiggeri. I de ansträngningarna på EU-nivå och genom bilaterala kontakter mellan Sverige och berörda länder vill vi ta en aktiv del, liksom i det omfattande hjälparbete som redan bedrivs och som ytterligare behöver byggas ut i deras hemländer.
Myndigheterna i hemländerna bär ett tungt ansvar för diskriminering och utanförskap. Beslutsfattarna inom EU har hittills visat sin oförmåga att hantera situationen. Men det långsiktiga och mödosamma arbetet att vända utvecklingen rätt och bryta en trend som har rötter långt bak i historien står inte i motsättning till konkreta insatser här och nu för våra medmänniskor Aurelia och Costel. Diskussionen om hur de bör utformas är ett huvudtema under den tvådagarskonferens som inleds i dag i Göteborg på initiativ av Räddningsmissionen och med ett stort antal andra organisationer som medarrangörer.
Vi sörjer, vi tror, vi vädjar
En majoritet av tiggarna i våra gathörn är av romskt ursprung. Antiziganism och fördomar mot romer har genomsyrat även det svenska samhället och den negativa inställningen lever fortfarande kvar. Vi sörjer när vi ser hur våra medmänniskor, vare sig de har bott i Sverige i generationer eller kom hit i förra veckan, bemöts illa på grund av ursprung och identitet. Vi tror att alla människor är älskade av Gud just som de är. Vi vädjar därför till politiker och rättsväsende att göra rent hus med alla former av nedsättande och kränkande beteende.
EU-migranternas barn är en utsatt grupp, vare sig de är kvar i hemlandet eller följer med sina föräldrar till Sverige. Ibland är det bättre för barnen att tas om hand om anhöriga i sin invanda miljö men i många fall kan det vara en bättre lösning att inte splittra familjen. Vi sörjer över att just denna grupp är de enda av alla barn som vistas i Sverige som inte har rätt till vare sig fri sjukvård eller skolgång. Vi tror att Gud har en särskild omsorg om barnen som kyrkan fått i uppdrag att gestalta. Vi vädjar om att EU-migranternas barn ska ges samma möjligheter till sjukvård och skolgång som de papperslösa flyktingbarnen.
Bygger på felaktig uppfattning
Vi önskar att vi levde i en tid där ingen behövde tigga för att klara livhanken. När vi blickar ut i världen ser vi att det målet fortfarande ligger långt borta. Vi sörjer över de återkommande förslagen om att förbjuda tiggeri som bygger på den felaktiga uppfattningen att det är möjligt att lagstifta bort fattigdom. Vi tror att Gud håller också den som inte ser någon annan utväg än att tigga i sin kärleksfulla hand. Vi vädjar om en respektfull attityd mot de tiggare som tagit sig till Sverige - trots att de väcker skamkänslor och ger oss dåligt samvete över vårt välstånd.
Varje människa har rätt till drägliga levnadsförhållanden med tak över huvudet och möjlighet att sköta sin personliga hygien. EU-migranternas tillfälliga läger utmanar föreställningen att vi har nått dithän i vårt utvecklade land. På samma vis som romer och resande i Sverige bara för några decennier sedan fördrevs och förföljdes tvingas deras europeiska syskon idag hitta ständigt nya platser för sina bilar, tält och husvagnar. Vi sörjer när vi ser hårdhänta vräkningar och avhysningar som genomförs på ett ovärdigt sätt. Vi tror att den medmänsklighet som Gud lagt ned i oss bjuder oss att med värdighet och försiktighet hantera också den som gör fysiskt intrång på andras mark. Vi vädjar om varsamhet och konstruktiva lösningar i stället för okänslig brutalitet.
Låt Aurelia och Costel leda tankarna till något annat än ett teoretiskt samhällsproblem som måste åtgärdas. Låt dem i stället bli en levande påminnelse om att vi alla har ansvar för den gemenskap och samhörighet människor emellan som kännetecknar det goda samhälle som vi tillsammans med många andra vill vara med om att bygga.
Anders Arborelius
biskop, Katolska kyrkan
Per Eckerdal
biskop i Göteborgs stift, Svenska kyrkan
Pelle Hörnmark
ledare för  Pingströrelsen i Sverige
Daniel Norburg
missionsdirektor, Evangeliska frikyrkan
Lasse Svensson
kyrkoledare, Equmeniakyrkan Sverige
Karin Wiborn
generalsekreterare, Sveriges kristna råd
- See more at: http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.2849273-alla-goda-krafter-maste-losa-det-som-tvingar-manniskor-att-tigga#sthash.Pzs32jDt.TUpnJWCd.dpuf

miércoles, septiembre 16

Utanför den chilenska stadens Santiagos kust uppstod natten till torsdag, svensk, tid ett kraftigt jordskalv.
Jordbävningen har av USA:s geologiska institut (USGS) uppmätts till 8,3 på Richterskalan. Det är en kraftig jordbävning som kan orsaka mycket allvarliga skador i stora områden.
Husen i området ska ha svajat och människor ska enligt vittnesuppgifter ha flytt i panik ut på gatorna i Santiago.
– Vi är väldigt rädda, vår stad är i panik, säger borgmästaren i Illapel, Denis Croles, till en lokal tv-station.

Varnar för tsunami

Nu går myndigheterna ut och varnar för tsumani i Chile, Peru och även Hawaii.
Enligt kriskontoret i Chile kan vågorna slå mot kusten vid 11.00, lokal tid. Nu uppmanas alla som befinner sig i kustsamhällen att försöka vara lugna och söka skydd.
Än så länge finns inga rapporter om skadade människor eller förstörda hus.
Tjugo minuter efter det första skalvet inträffade flera kraftiga efterskalv på 6,2 och 6,4 enligt USGS. (Texto del gran diario de Estocolmo. La hora de la tarde)

viernes, septiembre 4

Victoria y Daniel esperan a su segundo hijo. lo anunciaron la heredera del trono de Suecia y sy consorte en medio de una recepción de diplomáticos en el Palacio



«Sus altezas la princesa Victoria y el príncipe Daniel están encantados de anunciar que esperan su segundo hijo. Se espera que el nacimiento se produzca en marzo de 2016. No se prevén cambios en la agenda de la princesa prevista para este otoño». Este es el comunicado con el que la Casa Real sueca ha anunciado la notica.
La pareja contrajo matrimonio el 19 de junio de 2010 en la Catedral de San Nicolás en Estocolmo. Dos años después, tuvieron a su primera hija, la princesa Estela.
La familia real sueca no deja de crecer. Hace tan sólo unos meses el príncipe Carlos Felipe contraía matrimonio con Sofía Hellqvist y ahora su hermana vuelve a ampliar la familia.

sábado, agosto 29

100 años de Ingrid Bergman la más grande actriz sueca cuya fama trascendió Europa y se hizo popular en EEUU donde vivió varios de sus 67 cuando murió el mismo día de habernacido. 4 hijos, tres damas y un varón recordaron a su madre en una ceremonia. "Fue libre, independiente, valiente y muy moderna"


«Creo que ella eligió morir el mismo día que había nacido; hay una especie de simetría en ello, es algo que le gustaba. Y es apropiado, fue como cerrar el círculo de su vida». Son palabras de Pia Lindstrom, la hija mayor de Ingrid Bergman, que hoy, 29 de agosto, hubiera cumplido cien años. La actriz sueca, uno de los grandes mitos de la época dorada de Hollywood, es recordada hoy en todo el mundo. Suecia y Estados Unidos le dedican un sello de correos; en Estocolmo se ha estrenado, con la presencia de sus cuatro hijos, un documental sobre su vida con material inédito, y el MoMA neoyorquino inaugura hoy un ciclo de proyecciones de sus películas -también lo hace, en Madrid, el Circulo de Bellas Artes-, entre las que figuran algunos de los títulos míticos de la historia del cine: «Encadenados», «Sonata de otoño», «Luz que agoniza», «Juana de Arco» y, sobre todo, «Casablanca».

Isabella Rossellini, la más popular de sus hijas, ha dicho de ella por su parte que «gustaba a las mujeres porque veían en ella su misma naturalidad». Su hermano Roberto la ha definido así: «Fue una mujer libre, independiente, valiente y muy moderna. Rendirle homenaje a ella es rendírselo a todas las mujeres».

Son dos testimonios cercanos e íntimos sobre una mujer que se alejaba del canon de las grandes estrellas de Hollywood, que ofrecía a las cámaras la serenidad de su mirada y la sencillez de su gesto; de una actriz que enamoró a directores como Alfred Hitchcock -con el que trabajó en tres ocasiones-, Víctor Fleming, Stanley Donen o Michael Curtiz; que rodó en cinco idiomas (sueco, alemán, inglés, italiano y francés) y que obtuvo tres Oscar, por «Luz que agoniza» (1974), «Anastasia» (1956) y «Asesinato en el Oriente Express» (1974). Según el American Film Institute, es la cuarta estrella de Hollywood más importante, solo por detrás de Katharine Hepburn, Bette Davis y Audrey Hepburn.

Ingrid Bergman tenía una sonrisa tibia y una mirada transparente, a la que se asomaba con frecuencia la melancolía. Tal vez eran las huellas de su infancia: perdió a su madre cuando apenas tenía dos años y a su padre una década después. Siempre quiso ser actriz: «Cuando salí del escenario, yo estaba de luto, estaba en un funeral. El mío. Fue la muerte de mi ser creativo», contaba al recordar su primera audición en la Royal Dramatic Theater School de su ciudad natal, Estocolmo. Tras una docena de películas en Suecia el productor David O. Selznick la llevó a Estados Unidos en 1939 para una nueva versión de «Intermezzo». Y solo tres años más tarde, llegó «Casablanca». la historia de amor imposible con Humphrey Bogart -«siempre nos quedará París»- hizo que Ingrid Bergman se convirtiera en una estrella.

Su carrera tomaría un nuevo giro en 1949. Fascinada por el cine de Roberto Rossellini, le escribió diciéndole cuánto le gustaría trabajar con él. Lo hicieron en la película «Stromboli»... Y se enamoraron. La actriz quedó embarazada, y Hollywood la repudió -Ingrid Bergman ya estaba casada con un médico sueco-; el asunto se trató incluso en el Senado de Estados Unidos, que la calificó como «una influencia poderosamente maligna». «La gente veía en mí a Juana de Arco y me convirtió en una santa. No lo soy, solo soy una mujer, otro ser humano», declaró.

Tras siete años de matrimonio llegó el tercer cambio en su vida. La actriz sueca retomó su carrera en Estados Unidos, donde el escándalo que la obligó a emigrar se había ido diluyendo como un azucarillo. Alternó el cine con el teatro, Hollywood con Europa, y se casó por tercera vez. Su último papel fue el de la histórica líder israelí Golda Meir, por el que ganó su segundo Emmy, ya a título póstumo. Un cáncer de mama terminó con su vida en Londres el 29 de agosto de 1982, justamente 67 años después de su nacimiento.

hay dolor. hay impotencia ante el horror de cada dia. descripción lacerante de El Deber de lo que ocurre en una Bolivia sin protección y frente a una "inseguridad ciudadana simplemente inadmisible. drama, dolor, luto y desesperación.

La comunidad cruceña parece no tener sosiego. Se acuesta y se levanta atormentada por la secuencia de sucesos escabrosos, trágicos y violentos que reflejan, entre otras cosas, una acelerada descomposición social en medio de una permanente sensación de inseguridad que tiene a los ciudadanos viviendo en ascuas. Entre otros hechos, se han vuelto parte de la cotidianidad los asaltos a mano armada perpetrados por delincuentes despiadados que no vacilan en accionar el gatillo o la navaja frente a sus desprevenidas víctimas. Como lo hicieron con una jovencita que perdió la vida al intentar defender a su progenitora, que quedó gravemente herida. Casi al mismo tiempo se producía una tragedia vial sobre la ruta al norte donde un conductor del transporte público, en estado de ebriedad, provocó una triple colisión de vehículos que causó la muerte a tres personas.

Parte del horror cotidiano representan los casos de feminicidio o de agresiones y violaciones contra menores de edad, como el de la pequeña vejada sexualmente por su propio padre y que, además, desnudó el drama de una familia atrapada por la miseria en un bus chatarra que les servía como vivienda. No menos terrible y patético fue el desenlace de la actitud de un adolescente que, con disparos de escopeta, puso fin a la vida de su padre y de su hermano menor por supuestos desafectos familiares.

En definitiva, desde hace tiempo, estremecedoras muestras de horror desgarran a diario la sensibilidad ciudadana porque sujetos de la peor calaña son capaces de desatar sus instintos criminales en un medio social en el que la vida humana parece haber perdido por completo su valor. De acuerdo con criterios sociológicos, las conductas criminales están influidas por perturbaciones de la personalidad del individuo, por fallas en la educación y por la ausencia de valores y afectos en el ámbito familiar. Un criminólogo cita los niveles de pobreza, la falta de oportunidades, la carencia de valores y el consumo de alcohol y drogas como los problemas estructurales del delito. Las personas que se involucran en hechos violentos e indignantes, como los antes referidos, llenan sus vacíos emocionales y económicos delinquiendo. El alarmante incremento de violentas pandillas juveniles que asuelan a los vecinos con sus malandanzas es otra señal inequívoca de la descomposición social.

En nuestro diverso y complejo conglomerado social también se echan en falta la educación en valores y políticas de prevención del delito, además de mayor presencia policial para reducir los efectos de la inseguridad que hace percibir a los bolivianos que viven en el desamparo